JULIA WESTERBERG

Det är synd att man inte kan förändra sitt förflutna. Många säger att man aldrig ska ångra något utan att istället ta lärdom utav det. Men tänk om ens förflutna är något man alltid kommer ha ärr utav både fysiskt och psykiskt, vet ni verkligen hur det är att leva med det? Att komma ut från ett destruktivt förhållande öppnar verkligen ögonen för en och man ser allt helt annorlunda. Att sen börja träffa någon efter det blir ännu svårare, man sätter upp en gard. Det är precis det jag gör nu, man är rädd att bli sårad igen, man är rädd för att man ska få ett likadant helvete ännu en gång. Man blir rädd när han höjer handen för att kanske bara lägga den runt om en, men dem här skräckscenerna man har upplevt spelas upp i ens huvud hela tiden. Jag är konstant rädd, rädd för känslor, rädd för närhet, rädd för kontakt med nya människor. Men just nu är jag bara rädd för att förlora denna underbara varelse som har sakta men säkert börjat krypa in i mitt liv och gjort mig så glad men samtidigt så arg ibland.
Men hur ska man kunna lägga sitt förflutna bakom sig och kunna öppna upp sig igen, när man har blivit så nedbruten av både honom och hans nya "partner in crime" som jag vill kalla det, hur ska man då ta sig upp och våga igen?
Det kommer många motgångar i ens liv och många uppgångar också, man måste bara lära sig vilka man ska släppa och vilka man klarar av att bära på. Jag känner verkligen hur mycket jag bär inom mig, hur mycket jag vill bara vill skrika ut men jag kan inte för då kan jag såra så många på vägen och det är ingenting jag vill göra. Sen får jag väl stå för mina handlingar, och jag har haft så äckligt dåligt omdöme. När jag tittar tillbaka på hur mycket skit jag har tagit och hur mycket jag har accepterat så är det chockerande, dock har lite av det skett under hot men det mesta handlar om att jag har svårt för att säga nej. Jag har tyckt synd om dig, varit ledsen för din skull, jag tycker fortfarande synd om dig men nu bryr jag mig inte längre. Du är inte den jag kände, du är inte den jag kunde ge upp allting för och det är jag glad för, du är ingen som berör mig på det viset längre. Det är magiskt hur du kan ha så många olika personligheter och du är inte den jag blev kär i. Jag känner inte igen dig, du är som en främling för mig. Ditt hjärta är så kallt, önskar att du kunde fått känna på den smärtan du utsatt mig för en gång i tiden, och det kan jag ordna men jag har mer hjärta och självrespekt än så. Jag känner mig fortfarande så lurad, alla dessa pengarna jag aldrig kommer kunna få se igen eller skulderna jag fortfarande bär på, det är så mycket. Men nu är jag borta från det och det var ett steg jag tog själv för du drog gränsen jag tolererar mycket men inte såhär mycket.

We can't tell the future, and that's the beauty of the world we live in.