Ja då har mamma och pappa åkt, dem åkte igår kväll och nu känns huset alldeles tomt. Jag har blivit sjuk och det är inte kul att vara sjuk när ingen kan ta hand om en. Jag säger bara usch och fyfarao. Allt skulle förändras igår men allt är detsamma idag, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta längre, jag vet inte om jag ska hata eller älska. Kanske borde jag bara sluta bry mig helt enkelt? Men det är svårare än vad jag hade förväntat mig, trodde att efter allt som jag hänt och allt jag har fått gå igenom denna sista tiden så borde det vara lätt, men jag har nog aldrig varit med om något svårare.
Känner mig även ledsen, Alexandra dog i en bilolycka iförgår och det var då jag förstod hur snabbt ett liv kan förändras. Jag vill inte ha det såhär längre, jag vill att livet bara ska kunna vara så mycket lättare och jag vill vara självständig, jag vill kunna säga att till dig att jag inte behöver dig längre men då ljuger jag bara för mig själv, för jag behöver faktiskt dig, men jag behöver inte den personen som du har blivit i mitt liv, för jag är värd så mycket bättre än det du gör mot mig. Det vet alla om och jag vet även att du också vet det, men det är jäkligt synd att du inte kan öppna dina ögon och se vad det är du håller på med, och att det du gör är så fel det bara kan bli.
Jag vill se dig lycklig och jag vill ditt bästa men det du gör mot mig är otäckt, den personen du har blivit skrämmer mig och jag känner inte längre igen dig. Den dagen du har växt upp och blivit den bra personen du en gång var så kan vi börja prata igen, för att prata med dig nu är som att prata med en 5 åring och jag orkar inte med det längre.

Alexandra, må du vila i frid! /v