Livet känns svårare för varje dag som går, allt är så svårt utan dig. Det var inte längesen jag var vid din gravsten, det är så fint ljusen står tända för att du ska kunna hitta dit, så att vi kan sitta där och prata med dig. Dem brinner endast för dig min älskade kusin. Jag förstår inte varför livet ska vara så orättvist, varför du skulle tas ifrån oss. Vi fick låna dig, du var en gåva till oss som togs försvann alldeles för fort. För utan dig känna det inte rätt att leva, inte rätt att skratta och verkligen inte rätt att leva vidare. För vad har vi gjort för att förtjäna det och varför förtjänade inte du det? Du är den finaste ängel som har gått på denna jord, ditt leende och din livglädje. Men jag tänker att leva för dig och jag tänker göra dig stolt! Du var så förnuftig redan när du var 10 år men att du skulle få försvinna från våra liv när du var 14 år gammal var så fel, det var så fel och tårarna bara forsar just nu. När ska det gå över, när ska man kunna leva utan skuldkänslor? Jag mår så dåligt att jag inte var med dig varje dag att jag istället valde min "kärlek" som jag hade då, varför jag inte insåg hur lite tid du hade kvar. Allt du och jag planerade att göra tillsammans och hur du såg upp till mig, hur jag svek dig.