För ett halvår sedan var jag tillsammans med en kille som verkligen behandlade mig som ingenting. I det förhållandet var jag i 2 år, fast han hade hålhake på mig i 5 år. Jag skadade så många under den tiden, inte bara mig själv utan alla runt om mig, alla jag älskar, alla som fanns där för mig.
Han hjärntvättade mig, jag kände inte igen mig själv, jag visste inte vem jag var. Min livsglädje försvann och han började kontrollera mig utan att jag själv förstod det. Men han väntade tills jag var så fast vid honom då han visste att jag inte kunde lämna honom. Han misshandlade mig psykiskt, jag var ett nervvrak och jag satte aldrig mig själv först, jag var svag. Jag önskar bara att jag hade lyssnat på mina vänner och min familj tidigare, jag borde ha dragit mig ifrån honom innan men han var tvungen att göra något så drastiskt som att vara otrogen och krossat mitt hjärta ännu en gång innan jag kunde slita mig ifrån honom.
I mina ögon var han den finaste ögonstenen i världen, i alla andras ögon var han mardrömmen som förstörde deras vän eller dotter. När jag tänker på det är det ganska hemskt, inte vad han gjorde mot mig utan vad jag gjorde mot alla som fanns där för mig. Speciellt vad jag gjorde mot min mamma, hur jag knuffade henne bort från mitt liv, jag krossade min mammas hjärta och det kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv för.
Det enda han säger till mig nu var att jag försörde hans liv, vem förstörde vems liv egentligen?
Jag har fortfarande inte kommit över honom, jag måste vara ärlig men en sak som jag vet säkert är att jag aldrig tänker svika mina nära igen för dem är det finaste som finns.
Jag hoppas att ni alla vet vilka ni är när jag säger - Tack, tusen tack för att ni har stått ut!

speciellt tack till - mamma och linnea!


du var så mycket.