Nu är det dags att släppa allt, vägrar att leva i din skugga. Jag kan knappt titta på dig men ändå gör jag det, det gör det så mycket svårare att gå iväg från dig. Denna gången är det nog, låter dig göra detta nu för nu är det min tur att leva mitt liv precis som jag vill.
Du kan ta alla våra foton, du kan slänga alla breven jag struntar i vad det står i dem. Alla förlåten, det är tusen orsaker till varför du inte kan fixa mig denna gången. Varje gång jag känner din närheten är jag krossad, jag vet att det kommer ta tid innan jag känner att det inte finns något kvar men jag bara måste. Om jag alltid hade kunnat vara hemma så hade jag sovit alla dagar utan att visa mig för någon och stannat i min trygghetszon så att ingen kunde såra mig. Men du kommer aldrig få se mig svag igen, aldrig någonsin.



Du, bara du vet.